När man har den känsla som jag har just nu, när man känner sig lyrisk och tillfreds... Visst är det underbart!
Denna vecka har varit så bra, lika bra som många andra veckor men dock lite speciell. Det speciella är givetvis (som jag har nämnt tidigare) att G har inskolats. Att se sin ettåring leka, sjunga, dansa med de andra barnen. Se honom krama sin förskollärare, sätta sig i knät, bli helt ivrig när gitarren åker fram, få hjälp upp på en trehjuling och känna sig fullt bekväm i situationen. Vilken lycka!
Att ha fått iakkta allt detta, och även storebror (vilket är en stor bonus), på lite håll (man ska ju hålla sig i bakgrunden) har känts underbart!
Att även få se sin minsting springa fram till storebror på gården, skratta högt och klappa på honom - bli lycklig över att han är där... Storebror i sin tur är lika lycklig, stolt, lite avvaktande, dock beskyddande och kommer för att titta till honom ibland, kanske ge honom en kram, torka av nappen som tappats och sen spinna vidare. Behöver jag säga att man blir helt rörd! Det där är mina och N´s fina bebisar, våra pojkar...
Våra grabbar!!!
I fredags när Katarina tog emot mig och det var dags att hämta G efter att han varit själv hela förmiddagen, låg han och sov för första gången på dagis. Jag stod och beundrade honom en stund... Det var där jag kände hur lyrisk jag var! Hur vi trivs med alla, vilket jobb dom gör med barnen och vilken trygghet dom förmedlar. När vi kom till dagis efter sommarlovet möttes både H och jag av en kram från en av H´s pedagoger. Tack, säger jag - vad man känner sig välkommen!
Så i detta inlägg vill jag tacka personalen på Maria Ro förskola, avdelningarna Prästkragen och Vallmon, för att dom är så fantastiska och för att dom ger en sån trygghet till barnen (och oss).
Både H och G´s avdelning förtjänar en stor, stor kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar