Jag blir allt lite trött på mig själv ibland!
Detta när jag får mina ryck.
De ryck som kanske inte är lämpliga just nu.
Inte så lämpliga med tanke på att det finna lite andra saker att fokusera på.
Har en fullbokad vecka på jobb (och mer därtill!).
Saker som är planerade den lilla tid som blir över och ändå...
ja, då målar vi väl om sovrummet då!?
När jag satt där i mörkret (började inte måla förrän efter åtta när barnen lagt sig), insåg jag att det är rätt korkat (!) att ta sig an denna uppgift när man knappt ser penseldragen i ljuset från lamporna.
Sen tar ju dessa saker så mycket längre tid än vad jag hade tänkt mig.
Det där med tålamod är inte min grej.
Men nu ska jag i alla fall på det igen, för andra gången.
Får hoppas maken gör mig sällskap när vi ska lägga oss ikväll, att färgen inte doftar som igår när han inte alls ville sova där inne. Så där låg jag själv (visst är det synd om mig?), i ett rum med vitmålade (flammiga) väggar, tittade ut i mörkret genom fönstren vars gardiner var nerplockade och undrade vad jag sysslade med?
Bilderna är tagna före, väggarna i en beige ton som i era ögon kanske inte är så olik en vit.
Men i mina blir det en JÄTTESTOR skillnad.
För att glömma de materiella och faktiskt obetydliga tingen för en stund
delar jag här med mig av ett rött hjärta till min fina farmor idag!
©
Det där vinglaset var mest för syns skull, hann dricka en klunk... Men jag är inte bitter! ;-)
Vitmålat och en bild tagen utan blixt vid 23.30 tiden på frihand (helt enkelt oskarp!).
